Det finns värre saker i livet än att Leksands IF förlorar. 

Värre öden drabbar människor än att jag få uppleva fjärde raka förlusten av lika många spelade matcher. 

Allt det här vet jag. Jag vet det mycket väl. Men nu handlar det om mig. Om mitt lag, min passion och mitt största intresse. 

Hela morgonen har jag vetat precis hur jag ska formulera mig, exakt hur jag ska skriva här om detta. Fram tills nu. Helt tomt i huvudet. Hur sätter man ord på den här situationen så alla förstår? Det går inte kan jag svara direkt. Ungefär hälften (nu gissar jag) av er som är här inne och läser, har noll förståelse för känslor till en idrottsförening. Ni andra, ni känner som jag. 

Ska inte glömma den lilla, men värdefulla, klick människor jag räknar till mina bästa vänner. Ni vill och försöker förstå och jag vet att ni lider med mig. 

 

 

Efter att ha varit sängliggandes (soffliggandes för att vara korrekt) i några dagar, var jag igår feberfri och bestämde mig för att åka och se matchen. Skulle ändå hämta hem Emil för ett par dagar, så dit skulle jag ändå. 

Kände mig slagen redan på förhand där jag satt i bilen ensam med mina tankar. Vår inledning med tre raka förluster och sen möte med regerande svenska mästarna kändes inte som ett vinnande koncept. Inte för oss i alla fall .

Vi spelade bra. Riktigt bra stundtals till och med. Vi hade många skott på mål, vi jobbade på. Tyvärr blir det inga bonuspoäng för det. Poängen går till det lag som gjort flest mål. Och det var inte vi. Inte igår heller. 

Det faktum att vi gjort tre(!) mål på fyra matcher är åt h-e. Tre mål på tolv perioder. Tre mål på 240 spelade minuter. 

 

Jag vet att serien är ung. Jag vet att det återstår 51 omgångar. Men jag har också varit med förr. Jag vet hur viktigt det är med en bra start. Jag vet att det sätter sig i huvudet på killarna. "Vi kan inte vinna, vi kan inte göra mål". Och rädslan som sätter sig. När till slut ingen vågar kliva fram och vinna matchen åt laget. 

 

Detta till trots, var det otroligt bra tryck på Norra Stå igår. Att släppa fram två klackledare som ansvarade för varsin halva av oss kändes lyckat. 

Vi trummade på och vi gav oss inte. Igår var det vi som var Leksands IF.