Blev just klar med förberedelserna inför morgondagens sista prov, praktiskt den här gången. Klockan blev alldeles för mycket och det tog lite tid, men det är inget att göra något åt nu. Jag är iaf klar nu.

Blev bjuden på god mat och dryck av Aini-Leena ikväll. Det var mysigt, gott och trevligt. Tack tack. Vi gick på en av de restauranger som ligger här i Bromma. Den ligger för övrigt precis vid en stor rondell som tydligen är den mest olycksdrabbade rondellen i hela landet. Där kör jag morgon och kväll när jag är här, puh...

När det gäller trafiken här i Stockholm måste jag ändå säga att samspelet mellan bilisterna är något helt annat än hemma. Här tar man faktiskt hänsyn (svårt att tro i 08-området, va?) när någon t ex behöver byta fil. Hemma är det mer "tro inte att du ska in här inte."

Jag har ont i ett öga, mycket ont. Ögonvitan i just det ögat ser man inget av just nu, det är bara rött. Det började skava som bara den tidigare idag och jag trodde jag fått in något skräp. Som linsbärare händer det titt som tätt att det sätter sig något på linsen. Förmodligen så också idag. Något som har skadat min hornhinna en aning. Jag varar nämligen ur ögat... Får med jämna mellanrum peta bort var ur ögonvrån. Äckligt, jag vet.
Nu är det glasögon som gäller tills det har läkt. Tråkigt inför fotograferingen imorgon. Jag får helt enkelt ta av mig dem då. Det handlar inte om fåfänga, utan det känns verkligen inte som jag i dem. Vill därför inte ha en examensbild på mig i glajjor...


                                                                                                     

Ingenting mot mitt öga.

Jag gillar verkligen inte ryktet om Pelle Prestberg till Leksand. Aldrig fel med en målgörare, det behöver vi, men inte just denna. Har svårt att se någon med ett grönt, lila eller svart hjärta (olika från säsong till säsong i den klubben som ni vet) med vår sköld på bröstet. 

"Petro" försvinner och det är väl lite synd. Jag skriver "väl" för jag har hamnat i något tillstånd där de flesta förluster och värvningar mottages med ett "Jaha."
Andledningen till det tror jag är att man är lite bränd. Det har stundtals jublats friskt över lagbygget senaste säsongerna för att ändå bara sluta med missnöje. Nu jublar jag bara när jag sett dem prestera. 
Okej, lite ska jag jubla när liraren med stort L presenteras.