Ja, jag är bitter. Väldigt mycket så också. När Nordman presenterades som den som gick vidare av igår kväll, blev jag som tokig. Gapade och skrek, pratade med Anna-Karin (hon grät) och sa mycket dumma saker om Håkan Hemlins liv och leverne. Hela festivalen och särskilt uppbyggnaden av Andra Chansen fick sig en rejäl känga. Migrän fick jag också...
Jag skrev ett blogginlägg som jag efter att ha tagit några djupa andetag och lyssnat på Niklas råd, plockade bort efter några minuer. Det var mycket frustration och ilska i det kan jag lova, vilket inte alltid blir så bra i efterhand.
Visst, Nordmans låt är bra, det säger jag inget om. Kan bara inte fatta hur det här gick till. Jag menar, vi Carolafans är många. Väldigt många. Vi ringer heller inte bara en gång och röstar om man säger så...

Ja ja, svenska folket har sagt sitt och det är som det är. Det sades förra året och kanske är värt att sägas igen: Se över hur röstningen går till i Andra Cansen! Låt alla möta alla.
Trots skriverier idag om att "nu är Carola slut" vill jag bara säga att en tjugofemårig artistkarriär tar inte slut så enkelt. Hon står inte och faller med en melodifestival. Hon har minst tjugofem år kvar och jag är med, hela vägen.

Trots bitterhet och besvikelse över resultatet igår, går jag ändå omkring med ett litet leende på läpparna. För även om Carola inte gick hela vägen, så är det precis vad mora ska göra. Gå hela vägen tillbaka ner i skiten. Tack morapack för att ni räddade min helg!