Berättade i ett tidigare inlägg om min bävan inför mina röntgenförberedelser gällande min njursten. Nämligen att jag inte skulle få äta på över två dagar. Nu är jag där...
Det är i skrivande stund ganska exakt 49 timmar sedan jag åt något. Visst, jag får dricka. Till och med nyponsoppa är tillåtet. Det ger en viss energi, men mättnadskänsla? Nej, inte alls.


Det finns människor som är utan mat längre stunder än så här, men nu ser jag till min situation och vill inte ha några kommentarer om svält osv. Nu lät jag nästan samvetslös, men ni fattar vad jag menar hoppas jag.
Jag är van vid att äta mycket, ofta och gott. Nu har jag suttit för mig själv i soffan med mina olika drycker, medans familjen har ätit någon god middag vid middagsbordet.  Idag lagade jag till och med den åt dem. Jag har suttit kvar inne på kontoret när mina arbetskamrater åkt på lunch, vi äter nämligen alltid ute.
Imorgon är det äntligen dags att avsluta den här plågan. Först lägger jag mig (eller, hur går det till att röntga njurar?) på britsen och så snart jag är klar åker jag till närmsta restaurang.

Mina plågor till trots, går jag fortfarande runt i något slags lyckorus efter Helkvällen i fredags.