Känslan är så just nu. Känner mig obeskrivbart besviken och samtidigt sviken.
Besviken för att det tog slut här och nu. Besviken för sättet det tar slut på. Sviken av ett helt lag som, precis som så många gånger förr, är sämst när det gäller.
Jag trodde ända in i hjärtat, att den här säsongen är/var vår. Efter avslutad säsong i allsvenskan fanns inga tvivel kvar. Jag förstod att kvalserien, som vanligt, skulle bli tuff.

Inför kvällens match var vi i allra högsta grad med. Ända tills ett helt j-a lag går in och viker ner sig. Hur är det möjligt? Hur kan man i ett sådant viktigt skede av en kvalserie, h e m m a mot R ö g l e få en sådan total kollaps på så gott som alla gubbar?
Det här känns omöjligt för mig att acceptera, men vad har jag för val?

Jag är inte glad och lättad över att jag inte var på plats ikväll, tvärtom. Det hade iaf varit en röst till som manade på killarna. Vilket tycktes hjälpa föga visserligen, men ändå. Jag hade förmodligen inte känt mig så maktlös som nu.

Tre matcher återstår och jag kommer finnas på plats på dem alla. Trots besvikelse och känslan av att ha blivit sviken, så sviker aldrig jag. Idioti eller kärlek? Förmodligen en blandning...

Det tomhet jag känner just nu, går nästan att ta på.