Fyrtio minuter kvar till nedsläpp mellan Leksand och Rögle och jag sitter hemma. Med ångest. Okej, ångest är ett väldigt starkt ord, men nog våndas jag.
Niklas är sjuk och orkade helt enkelt inte åka. Själv är jag inte heller så kry, men nog hade jag fixat tre perioder på Norra Stå. Tror jag...
När Niklas bangade, började jakten på någon annan som kunde tänka sig att haka på. Jag ringde runt till både den ena och den andra, men ingen kunde/ville. Alternativet var att åka upp själv, vilket har hänt förr och något jag inte har några problem med. Lite tråkigt bara.
Nu blev det inte så eftersom jag som sagt inte heller mår så bra. Så nu sitter jag här och våndas. Det är som det är och det är trots allt mitt eget beslut, men jag är inte nöjd.