De första tio minuterna under matchen i fredags, var nog bland de lyckligaste minuterna det här året. Som vi körde över Malmö! Att det sen visade sig vara för bra för att vara sant, det är en annan sak. Vi gjorde en bra match och spänningen går ju inte att klaga på.
Förfesten var okej, om än lite folktomt. Kan tänka att folk har svårt att ta sig till Leksand kl 16 en fredag. Maten var iaf helt okej för en gångs skull. Festens höjdpunkt för mig personligen var såklart den korta pratstunden med herrar Öst och Eriksson. Båda representerar en tid då Leksand fortfarande var Lirarnas Lag och en tid då både jag och Eriksson blev leksingar. Den korta pratstunden med dessa två, Olle och Niklas, bjöd på många känslomässiga nostalgitrippar för min del och till slut rann det över i ögonen. Jag blir så blödig ibland, men det kan vara skönt det också.
För att återgå till de första tio minuterna, så rann tårarna igen. Kanonöppning, fullsatt Ejendals och #17 i sitt esse, ja då grinar jag.

Teemu Selänne. Ja, vad ska man tro? Har pratat med folk som har "känningar innanför väggarna" och en del andra som jag aldrig trodde skulle kunna bekräfta ett sådant rykte. Jag väljer att inte lägga någon som helst energi på detta tills det är klart. Den som lever får se, helt enkelt.

Hammarby-Leksand är en självklar match att åka på när man bor tio mil från huvudstaden, men Bajens dåliga ekonomi satte stopp för de planerna. Stick och brinn, Bajen! Ordna upp er egen skit. Jag tänker då inte vara med och hjälpa till.

Måste bara få återgå till fredagen...  Alla tunga stunder man haft som leksing de sista åren, alla tårar, allt ältande. När man får känna som jag gjorde i fredags, då är det ju värt allt skit som man upplevt sista tiden. Man får liksom lön för mödan och det är sååå jäkla skönt!
Precis lika skönt är det när Kung Karlberg ger alla bittra, gnällande jävlar på Norra svar på tal. Gammal är äldst, så är det.