Mina tankar under förlustmatchen mot Luleå igår bekräftades av tränare Perra Johnsson efter matchen: Luleå är det bästa laget vi mött i serien av våra spelade matcher.
Jag tänkte också att om de petat i en växel till, då hade dom ätit upp oss. Nu fick dom nöja sig med 5-1.

Två lag står fortfarande på 0 poäng i SHL och det är vi och Örebro. Vi möts imorgon. Då SKA första poängen komma. Det ska sjungas och härjas som bara den på stå. Nu ska vi hjälpa dom.

Skrev nyligen att jag vill ha ny design på bloggen. Har haft denna i över två år, så det är verkligen på tiden. Jag har helt klart för mig hur jag vill ha den, men jag fixar det inte själv. Har mailat tjejen som gjorde den nuvarande, men inte fått svar, så igår googlade jag och hittade en annan tjej. Så nu är det på gång. Dröjer nog någon dryg vecka innan jag skickat över bilder och text till henne, sen ska hon få lite tid att jobba. Men det är på gång nu vilket känns skönt.

Jag har nu sträckläst mitt senaste bokinköp. Fel, mitt näst senaste bokinköp. Det senaste är ju Laget som aldrig dog. Den ska jag ta tag i ikväll och återkommer om.
Boken jag köpte innan den och som jag nu läst ut på väldigt kort tid, är Christer Lindarws bok "This is my life".

Christer är sedan barnsben (mina barnsben alltså) en stor idol och förebild. Idol för att han är den han är, han är mångsidig, talangfull och dessutom från min hemstad. Förebild för att han i väldigt unga år fick mig att inse att homosexualitet varken är konstigt eller fult. Man är den man är.

Första träffen med Christer. Jag till vänster och Anna-Karin till höger. Året var 1983.

 

Den här veckan inleds med ett dygns kick off i Trysil, Norge. Jag har dock valt att inte närvara hela dygnet, utan nöjde mig med information och lunch som gavs under första delen av måndagen. Sen var jag tillbaka på jobbet igen. Tar nämligen knappt en timme att åka sträckan Sälen-Trysil, så det passade mig bra.
Vandring, cykling, bad, middag och efterföljande festligheter var jag inte upplagd för.

Gårdagen var en jobbig historia. Åtminstone tiden fram tills jag kom fram till Leksand. Där infann det sig ett lugn. Arbetsdagen var det dock värre med. Totalt ofokuserad och så nervös att jag både ville skratta, gråta och kanske till och med kräkas. Snacka om premiärnerver.

Kom till Leksand redan vid kl 16. Det var samling i Sparbanksparken i byn för umgänge, uppladdning och sedan gemensam marsch till arenan. Bilden visar inte den tjocka rök oraskad av diverse pyrotekning vi vandrade i. Stundtals låg röken, blå och vit såklart, så tät att man varken såg eller kunde andas. Men effektfullt var det.

Bara två dagar kvar nu. Två dagar som kommer släpa sig fram. Jag syftar naturligtvis på nedsläpp i SHL för mitt Leksand. Jag börjar känna mig nervös, ofokuserad och lättirriterad. Med andra ord som vanligt under hockeysäsongen.

Alltså alla dessa s k filter och annat man har tillgång till, gör ju att man alltid har en bild att lägga upp. För visst är inlägg med bilder roligare än bara text? Det är min uppfattning åtminstone, så håll tillgod framöver med diverse roliga/fula/udda bilder i brist på några med mer nyhetsvärde.

Fick tips om en rolig app som heter bitmoji. Där skapar man sig själv. Allt från ansiktsform, ögon, hudfärg, läppar, hår. Ja, rubbet. Sen får man välja en outfit och därefter har man ett helt gäng roliga bilder med sig själv. Tyckte att den jag visar här, bärandes på ett stort läppstift symboliserar mig bra. Så i brist på andra aktuella och nytagna bilder kan ni framöver räkna med en av mina bitmojis.

Har väl inga större förhoppningar om att läsarsiffrorna kommer skjuta i höjden nu här på bloggen. Blir ju så när jag varit minst sagt inaktiv. 27 juli var senst jag bemödade mig med att skriva några rader, så jag förstår om ni läsare ledsnat och försvunnit.
Känner ändå nu att det är dags att ta tag i bloggen igen. Motivationen har återvänt och behovet att få skriva av mig har gjort sig påmind. Så välkommen tillbaka du som ändå klickar dig in här.

Jag skulle kunna sammanfatta tiden sen senast i både bild och text, men väljer att blicka framåt istället. Och det kanske är just det som gjort mig motiverad igen. Vi går mot höst, även om det är sommarvärme fortfarande, och hockeysäsongen står för dörren. Börjar bli fler ämnen jag vill och gärna skriver om.